Swedish language Wikipedia

Andra invånare i dåtidens spel på casino Sverige, såsom götar och gutar, omfattades inte i begreppet svensk. Svearna (svioner) omnämns redan i Tacitus verk Germania som skrevs omkring år 98. Begreppet svenskar som beteckning för ett folk var en vidareutveckling av folknamnet svear, där ordet svensk var adjektivformen. Den svenska folkgruppen har beskrivits som skandinavisk med germanskt ursprung, som under historien nåtts av migrationsströmmar och språkligt och kulturellt inflytande från andra folk.

Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. Den tyska bokstaven ü behandlas som en variant av y och återges ibland i utländska namn. Bokstaven à används för att beteckna enhetskostnad, och är ett lån från franskan. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många.

Med undantag för pluralformer av verb (som “vi komma” mot det moderna “vi kommer”) och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempel inversionen “Och beslutade styrelsen att…”), var språket i princip identiskt med dagens svenska. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och påverkan från tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav, var stor. Resultatet var ett kärnfullt språk med anknytning till äldre svensk tradition och som kom att bilda grunden till nysvenskans utveckling. De undvek därför tyska och danska lånord samt de tunga latinska konstruktionerna. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk efter kort vokal (liksom den originella stavningen av och). De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri.

Det finns ofta släktskap många vägar långt tillbaka i tiden mellan personer vars anfäder har funnits i många hundra år på samma orter. Befolkningen har långa perioder varit liten och anförlusterna många i vissa glesbefolkade och isolerade delar av Sverige så att avlägsna landsändar skiljer sig åt genetiskt i relativt hög grad. Personer med rötter i södra Sverige är svåra att genetiskt urskilja från nordtyskar och britter. Och under 1960-talet dominerades den utomnordiska invandringen istället av personer från Jugoslavien. Tyska köpmän och hantverkare slog sig ner främst i städerna under och 1500-talen, men också i Bergslagen.

Fornnordiska

Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar av Dalarna (Älvdalsmål), Jämtland, Dalsland och Värmland, nära gränsen till Norge. Svenska (svenskaⓘ) är ett östnordiskt språk som talas av ungefär tio miljoner personer, främst i Sverige där språket har en dominant ställning som huvudspråk, även som det ena nationalspråket i Finland och som enda officiella språk på Åland. Översättningen av Nya Testamentet 1526 har fått markera början på perioden äldre nysvenska. I början av medeltiden skrevs de flesta texter och dokument på latin. Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinska bokstäver, och runalfabetet trängdes undan som skriftspråk för svenskan (även om det länge levde kvar i vissa områden).

Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare. Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära på grund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning. I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet i fornsvenska och forndanska dialekter. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare. Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria från folkvandringstid till nutid samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text.

Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna. Exakt när dialekter som gutniska eller älvdalska började skilja sig från den senare svenskan är dock svårt att säga. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ.

Folk kan också avse en större mängd människor som har gemensam kultur och gemensamma (ekonomiska) intressen och som ofta utgör en nation. I ett internationellt perspektiv anger få svenskar att de är troende, runt en femtedel, men det lutherska och väckelsefromma kulturarvet anses fortfarande ha betydelse för värderingar, ekonomi och arbetsmoral. Många lånord hämtades direkt från högtyskan efter reformationen i samband med Gustav Vasas bibelöversättning, från franskan under och 1700-talet och från engelskspråkig kultur efter andra världskriget. Jämförelse av referensbefolkningar i olika länder vad gäller mitokondrier (MtDNA) såväl som Y-kromosomer (YDNA) visar nära genetiskt avstånd i genomsnitt mellan personer med härkomst i Skandinavien och centraleuropéer, särskilt från Tyskland, Kroatien och Tjeckien.

• Baserat på födelseland är de största immigrantgrupperna sverigefinländare (inklusive språkgrupperna sverigefinlandssvenskar och sverigefinnar), -irakier, -syrier, -polacker, -iranier, -jugoslaver, -somailer, -tyskar, -turkar, -norrmän, -danskar och -thailändare.
• Du kan läsa mer om dialekter i kunskapsbanken Lär dig mer om svenska dialekter.
• Kandidater till substratspråket är Trattbägarkulturen i Skandinavien,Maglemosekulturen, Nordvästblocket, och Hamburgkulturen.
• Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad.

Ett av germanfolken Tacitus beskriver är ett folk han kallas suiones, vilka allmänt anses vara svearna. Anses i huvudsak vara ursprung till de protogermanska kulturerna och den germanska populationen har sedan varit i stort sett stabil i Skandinavien. Dock nåddes Fennoskandinavien och Östeuropa av en fjärde mindre invandringsvåg under bronsåldern, och flera tillskott av människor i flera vågor, österifrån.

miljoner talare

Det fornnordiska språket delar vid tidig vikingatid upp sig i västnordiska, östnordiska, och forngutniska, enligt en äldre men idag något omdiskuterad kategorisering. Kandidater till substratspråket är Trattbägarkulturen i Skandinavien,Maglemosekulturen, Nordvästblocket, och Hamburgkulturen. Emellertid tros en tredjedel av proto-germanska ord och böjningsformer härröra från ett icke-indoeuropeiskt substratspråk(en) som talades av någon tidigare kultur i Nordeuropa. De olika germanska språken utvecklades sedan i Nordeuropa, och deras talare kom att kallas germanska folk. De stora likheterna mellan de germanska språken visar på ett gemensamt språkligt arv och ömsesidig kontakt mellan språken. Indoeuropeiska språk kom att utvecklas i Sydasien och en stor del av Europa, och dess talare kallas indoeuropeiska folk.

I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt /ɛ/ sammanfaller därför. Satsbetoning kan också förstärkas av kontrastiv betoning och emfatisk betoning, vilket sker mer medvetet, men fortfarande i enlighet med att betona den för sammanhanget mest betydelsebärande delen av satsen. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska.

Svenskar kan även vara personer som till exempel genom modersmål, kulturyttringar, traditioner, härstamning eller familjeband betraktar sig som svenskar. I dialekter som finlandssvenska, överkalixmål och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analysförtydliga. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar. Det finns fortfarande ett fåtal personer som talar svenska som modersmål på vissa platser i landets historiska svenskbygder längs den nordvästra kusten och på öarna (Aiboland).